I slutet av 1800-talet kom två teknologiska genombrott som avsevärt ökade värdet av de norrbottniska malmfälten: Thomasprocessen 1878, som gjorde det möjligt att utnyttja den fosforrika järnmalmen, och järnvägarna, som sänkte transportkostnaderna.

Brittiska intressenter inledde den moderna gruvdriften. Det stora problemet var att klara de långa transporterna. Ett engelskt bolag hade planer på att organisera pråmtransporter längs Lule älv. Men detta fordrade en hel del kanalarbeten vid älven. Närmare 2 000 man arbetade med detta men man hann inte särskilt långt innan ett hungeruppror och kraftiga ekonomiska problem stoppade hela projektet. Vid Edefors 17 kilometer norr om Harads kan man se resterna av kanalprojektet, som i folkmun kallas ”Engelska kanalen”.

I stället fick de engelska intressenterna 1882 koncession för en järnväg Luleå–Narvik. Järnvägen Luleå–Gällivare blev klar 1888 men hade alltför låg standard. Företaget fick ekonomiska problem och finansiärerna ville inte satsa mer på grund av de negativa politiska stämningarna i Sverige gentemot utländska exploatörer. Verksamheten avstannade och återupptogs senare i annan (svensk) regi.