När man ska försöka bedöma vilka branscher som kommer att ha framtida betydelse finns alltid en risk för konservativ slagsida, alltså att man överskattar betydelsen av historiskt framgångsrika näringar och underskattar betydelsen av näringar som ännu inte har slagit igenom.

Ett belysande exempel på konservativa framtidsbedömningar gäller den svenska varvsindustrin. Det har tillverkats fartyg i Sverige i alla tider. Men det var först på 1900-talet som vi fick en stor och modern exportindustri i denna bransch. I början av 1900-talet, när frågan om att bygga upp en svensk exportinriktad varvsindustri väcktes, tillsattes en statlig utredning om detta. Den kom fram till att denna idé inte var särskilt bra. Detta av tre skäl:

• Vi saknade ägare och företagsledare som behärskade denna näring.
• Vi saknade skickliga ingenjörer och yrkesarbetare.
• Vi saknade inhemska råvaror.

Ett par decennier senare hade Sverige, och framförallt Göteborg, en varvsindustri i världsklass. Detta av tre skäl:

• Vi hade ägare och företagsledare som behärskade denna näring.
• Vi hade skickliga ingenjörer och yrkesarbetare.
• Vi hade inhemska råvaror.

På 1970-talet hamnade de svenska varven i djup kris. Staten satsade då enorma summor på att försöka rädda den svenska varvsindustrin. Krisen ansågs länge vara övergående – åtminstone skulle delar av de svenska exportvarven ha möjligheter att överleva eftersom:

• Vi hade ägare och företagsledare som behärskade denna näring.
• Vi hade ingenjörer och yrkesarbetare med mycket hög kompetens.
• Vi hade inhemska råvaror.
• Vi hade moderna anläggningar.

Förhoppningarna slog inte in. I stället slogs den svenska varvsindustrin ut.