I slutet på 1930-talet märkte Håkanssons ättiksfabrik i Eslöv att hushållens efterfrågan på ättika minskade. Husmödrarna ville köpa färdigkonserverade grönsaker i stället för att själva göra inläggningar. Därför sökte företaget någon som behärskade konsten att industriellt framställa ättiksgurkor. Man hittade en sådan person, nämligen Herbert Felix. Han kom från Tjeckoslovakien där familjen drev konservfabrik. Felix anställdes som chef för gurkavdelningen på företaget 1939 (från 1954 Felix AB).

Då andra världskriget hade pågått en tid, skrev Felix ned utförliga instruktioner för avdelningens skötsel och åkte över till England för att ta värvning i de frivilliga tjeckiska styrkor som stred för de allierade. När kriget var över återvände han i full officersuniform till fabriken i Eslöv.

Herbert Felix gick genast runt i fabriken. Sin vana trogen kom han med anmärkningar mot sådant han inte gillade. Han undrade exempelvis varför det låg högar med gurkrester i fabriken. Han fick förklaringen att de skulle slängas eftersom det rörde sig om skadade delar eller gurkändar som inte såg så snygga ut i glasburkarna för skivad gurka. Herbert var inte nöjd med detta slöseri, vilket ledde till att företaget utvecklade en ny produkt som tillvaratog gurkresterna. Efter en intern tävling på företaget fick produkten namnet Bostongurka. Den lanserades 1952.