Det var inte bara konkursarkiven som skapade möjligheter till expansion för Företagsminnen. Det fanns även en växande marknad för andra former av arkivhantering åt företag. Inom Företagsminnen såg man här en möjlighet att genom kommersiella arkivtjänster ”komma in bakvägen” i företagen och få dem intresserade för att deponera sitt historiska arkiv hos Företagsminnen. Den kommersiella verksamheten kunde också generera ett ekonomiskt överskott till den historiska verksamheten. Dessutom fanns det ett arbetsmarknadspolitiskt tryck på Företagsminnen, som ju hade stor erfarenhet av lönebidragsanställningar, att expandera och på så sätt bereda ännu fler jobb åt arbetshandikappade.
Allt detta gjorde att Företagsminnen 1988 bildade ett dotterbolag, Stockholms Företagsarkiv, som skulle ägna sig åt kommersiella arkivtjänster. Uno Gustafson blev ordförande i bolaget och Olli Miekk-Oja VD. De konstruerade också en flyttbar arkivhylla, Arkivatorn, om 12 hyllmeter som erhöll mönsterskydd av Patentverket.
Stockholms Företagsarkiv växte snabbt. Under hösten 1990 flyttade bolaget sina arkiv till Södertäljedepån, den första specialbyggda lokalen för Företagsminnen. Året därpå efterträddes Nils Hallerby på ordförandeposten i föreningen av Lars Bergstig.
Nu började dock ekonomin att bli problematisk. Konjunkturen vände nedåt. Kommunerna drog ner på sina bidrag. Konkurrensen på arkivmarknaden hårdnade. Södertäljedepån blev mycket dyrare än planerat. Företagsminnen behövde dra ner på kostnaderna. Marknadsföringen halverades och arbetsledare sades upp. Verksamheten koncentrerades till större och billigare lokaler i Södra Hammarbyhamnen som ersatte Ursvik och Västmannagatan.
Det var inte utan problem att driva verksamheten i två skilda organisationer med skilda uppdrag. Intressekonflikter uppstod ibland mellan ledningarna för föreningen och dotterbolaget. 1993 genomfördes en omorganisation och all personal i föreningen överfördes till bolaget. Uno Gustafson, som 1992 hade tillträtt som arkivchef, blev nu även VD i Företagsarkiv. Utåt började namnet Företagsarkiv användas som namn på den samlade verksamheten. Men detta betydde inte att föreningens verksamhet upphörde. Fortfarande var det föreningen som ansvarade för den historiska verksamheten och den köpte tjänster av bolaget.
1995 kom ett dråpslag mot Företagsarkiv då statsmakterna meddelade att en kraftig neddragning skulle göras på stödet till lönebidragsanställda från och med 1996. Vid utgången av 1995 hade Företagsarkiv 98 anställda, varav 90 procent med lönebidrag.
I oktober 1995 tillsattes Leif Gidlöf som kanslichef i föreningen och VD i dotterbolaget med uppgift att hantera krisen. Han hade suttit i Företagsminnens styrelse sedan 1986 och varit stadsarkivarie 1986-92. Olika vägar sonderades men det stod snabbt klart att det inte fanns någon möjlighet att driva vidare en verksamhet baserad på lönebidragsanställda. Nu gällde det att rädda den historiska verksamheten i Företagsminnen samtidigt som de anställda och de kommersiella kunderna drabbades så lite som möjligt.
1996 konstaterades att bolaget var på obestånd och i princip sades alla anställda upp. Den 10 april 1997 sattes Stockholms Företagsarkiv i konkurs. Hade arbetsmarknadsmyndigheterna visat något större förståelse för de svårigheter Företagsarkiv hamnat i till följd av den drastiska politikomläggningen, hade nog verksamheten kunnat avvecklas utan konkurs.
Åter till kärnverksamheten>>