1979 blev en brytpunkt för Stockholms Företagsminnen. Sven Olsson slutade som stadsarkivarie och lämnade därmed även föreningens styrelse, där han hade varit adjungerad. Kommunstyrelsen hade fått en propå från arkivnämnden att föreningens verksamhet skulle införlivas med Stadsarkivet. I stället blev det tvärt om. Kommunen beslöt att kraftigt öka stödet till Företagsminnen.
Föreningen kunde nu anställa sin första arkivchef, Inger Ljunggren. (Uno Gustafson fortsatte att som arbetande styrelseledamot betyda mycket för Företagsminnens utvecklingsarbete.) Ljunggren hade arbetat både med historiska och moderna arkiv, bland annat på Johnsonkoncernen. Dessutom hade hon erfarenhet av lönebidragsanställda. Nu fick även den besvärliga lokalfrågan sin lösning. Efter omfattande ombyggnader kunde föreningen hösten 1979 flytta in i egna lokaler på Västmannagatan 52.
Inger Ljunggren fick nu ansvar för att bygga upp en betydligt större organisation. Efter fyra år bestod personalen av 32 personer. Av dem kom 28 med lönebidrag, ett arbetsmarknadsstöd för personer med svårigheter att komma in på arbetsmarknaden. Ljunggren, och de övriga arbetsledarna, fick ägna avsevärd tid åt praktisk arbetsledning och åt socialkurativa insatser för medarbetare som hade arbetshandikapp och som helt saknade erfarenheter av arkivarbete.
De egna lokalerna innebar naturligtvis helt nya möjligheter för Företagsminnen. I en DN-intervju inför flytten till Västmannagatan hade Inger Ljunggren sagt: ”Vi hoppas att vi ska kunna dra till oss många forskare. Att bevara arkiv som ingen är intresserad av är ju inte meningsfullt.”
Många forskare och andra intresserade kom att använda sig av de möjligheter som nu öppnade sig på Västmannagatan. Och föreningen tog flera initiativ till att utveckla och marknadsföra verksamheten. 1980 inleddes skiftserien Årsmeddelanden (senare namnändrad till Företagsminnen) som innehöll korta företagshistoriska uppsatser. Årsskriften hade ofta ett speciellt tema, till exempel reklam, försäkringsväsende, film eller handel.
1981 etablerades ett företagshistoriskt bibliotek genom att sammanföra böcker och bundna tidningsårgångar ur de olika företagsarkiven. Biblioteket kom sedan att växa successivt, framförallt genom donationer från företag men även genom antikvariska förvärv och utbyte med andra institutioner. 1982 knöts ett vetenskapligt råd till föreningen.
Samtidigt växte arkivmängderna och i slutet på 1981 var utrymmet praktiskt taget fyllt på Västmannagatan. Återigen fick Företagsminnen bege sig på lokaljakt. Det var under ett sådant besök på Finnboda varv som Inger Ljunggren, mest av en slump, fann ett fantastiskt företagsarkiv med tusentals fartygsritningar. Arkivet finns sedan dess i säkert förvar hos Centrum för Näringslivshistoria.
1982 hittade man en lämplig depålokal i Ursvik, Sundbyberg som kunde tas i bruk 1983. Nils Hallerby hade 1982 efterträtt Georg Svensson som ordförande i Företagsminnen och han lyckades övertala Sundbybergs kommun att ge ett ordentligt bidrag till verksamheten. Senare tillkom flera nya lokaler.
1985 gav Stockholms läns landsting första gången bidrag till Företagsminnen. Därigenom blev det möjligt att bedriva uppsökande verksamhet i hela länet. Samma år efterträddes Inger Ljunggren som arkivchef av Britta Jonell Ericsson och ett år senare tillträdde Anne-Marie Lenander Fällström på denna post.
Lenander Fällström var historiker och kom närmast från posten som stadsarkivarie i Örebro. Hon fick ägna sig mycket åt lokal- och arbetsledningsfrågor. Men hon fick också möjlighet att vidga Företagsminnens kontaktytor mot forskningen. Historieintresset bland företagen och i samhället var dock mindre än i dag. Efter tiden som arkivchef har Lenander Fällström fortsatt att på konsultbasis utföra uppdrag för Företagsminnen.
Från konkursarkiv till arkivkonkurs>>