På Centrum för Näringslivshistoria siktar vi på att vara kunniga, inspirerande och peppande. Samtidigt ska vi söka ny kunskap, ta till oss nya insikter och omvärdera gamla sanningar. Vi vill med andra ord vara som Eva Ersson-Åbom, mångårig medarbetare som precis gick i pension. Anders Sjöman, vår kommunikationschef, minns allt han lärt sig av dynamon Eva.
– Ledsen att jag stör. Men jag måste bara få visa det här!
I fyra års tid, sedan jag började på Centrum för Näringslivshistoria, har hon dykt upp vid mitt skrivbord på samma sätt. Hon närmast glider in, lite småleende. Hon har ett fynd ur arkiven i famnen, något litet som bär på en stor historia. Första styrelseprotokollet från ett i dag globalt företag som visar hur den enkla början såg ut. En annons från 1930-talet som visar hur en industri fungerade då. Ett brev som kopplar ihop två näringslivsprofiler på ett sätt man inte kände till sedan förut.
Det är Eva Ersson Åbom som lärt mig hur mycket ett enda föremål kan berätta. Om man bara kan sin historia.
För Eva kan sin historia. Och sin samtid. Hon ser historien i sin samtid. Ena sekunden resonerar hon kring hur järnbruken drev fram järnvägstillväxten på det sena 1800-talet och hur e-handeln på samma sätt borde driva tillväxten av budfirmor. I nästa funderar hon kring hur musiksajten Epidemic Sounds säljstrategi till caféer kan jämföras med Axel Wenner-Grens dammsugarförsäljning på 1920-talet. Att vi i dag använder swish för att betala förvånar ingen som sett hur bankgiro, postgiro och bankomater förändrat svenskens betalningsmönster.
En civilekonom från Handelshögskolan förstår bitar av detta. Men om man som Eva dessutom läst antropologi och fördjupat sig i marknadsföring når man ännu längre i att förstå hur det svenska näringslivet växt fram och dess roll i samhällsväven. Företagen blir människor. Konsumentbeteende blir människor. Och när man hittar spår av dessa människor i arkiven, ja, då bara måste man ju berätta om dem.
– Det är bara jag igen. Vill du se något kul?
Det är i arkiven som Eva fördjupar sin kunskap. Hon är vi, när vi på Centrum för Näringslivshistoria är som bäst. Nya upptäckter läggs till det vi redan vet, tack vare saklig källgranskning. Det inspirerar att söka mer kunskap, att omvärdera det vi tyckte oss färdiga med. Det är historiebevarande och historieomvärderande samtidigt.
– Den här grejen jag hittade ställer ju allt på ända, jag blev helt paff!
Att dessutom kunna luta sig mot ett brett yrkesliv hjälper när man ska övertyga verksamheter att de borde ta hand om sitt historiska material. Jag tror jag aldrig tidigare haft en kollega som hunnit med att både driva eget och jobba i organisation, som varit anställd i det offentliga och privata, som jobbat i globala multinationella företag och på små byråer. Bredden gör att man vet hur olika verksamheter resonerar kring värdet av sin historia, och att man bör vara lyhörd för skillnaderna.
Det är från Eva jag snott uttrycket ”affärsstödjande historiebruk”, som dyker upp (nästan för) ofta när jag presenterar. I de uttrycken, som jag nu gör till mina, och i de många berättelserna, som jag kämpar för att inte förvanska, kommer hon att vara här även framöver. För jag har insett att nu när hon går i pension kommer hon sluta glida fram till mitt bord. Jag som så gärna ville se en sak till.
– Hörru, dags att börja leta själv!
Okej då, Eva.
