Forskningsprojekt:
Wicanders – en familjebiografi

I tre generationer byggde företagarfamiljen Wicander en företagskoncern och ställning i Sverige – fram till det att grundarens sonson i sitt testamente donerade han familjens sommarhus Harpsund till staten, som rekreationsbostad för statsministern. Men vilka var egentligen Wicanders? Deras oberättade historia vill Centrum för Näringslivshistoria belysa i ett forskningsprojekt, som ska samla både nytt källmaterial för vidare forskning och resultera i en företagarbiografi.

– – –
Ansvarig forskare:  Benito Peix Geldart.
– – – 

Som statsministerns rekrationsbostad har Harpsund fått sin plats i Sveriges samtidshistoria, men inte mycket är känt om familjen Wicander, som donerade sitt landställe till staten. Familjen Wicanders företagargärning, som i sig speglar Sveriges framväxt som modern industrination, står i huvudsak oberättad. Det vi vet hittills om familjen som låg bakom världens största korkföretag kan summeras i tre generationer.

Tre generationer Wicander

August Wicander (1836–1891) sägs ha varit först i världen med att mekanisera tillverkningen av buteljkork. Han flyttade 32 år gammal från östgötska Skedevi till Stockholm med fru och fyra barn och grundade 1868 Wicanders korkfabrik, med anläggningar inte bara i Stockholm, utan även i Åbo och Lettland och inköpshandel från hela världen.

Sonen Hjalmar Wicander (1860–1939) utökade verksamheten, från huvudkontoret på Brännkyrkagatan i Stockholm, till ett ”korkimperium”. Det blev över tid färre buteljkorkar men fler korkmattor. Familjen blev viktiga aktörer i samhället, och betydande del av förmögenheten gick till välgörenhet, inklusive donationer till Nationalmuseum. Efter Hjalmars död skänktes Wicanderska villan (idag Villa Lusthusporten) på Djurgården till Nordiska museet.

Carl August Wicander (1885–1952) blev som sin far och farfar direktör och industriledare, inte bara för Wicanders korkfabrik, utan även en rad andra verksamheter. Före revolutionen ledde han familjeföretagets expansion i Ryssland. Men i Lissabon julen 1952 dog han av en hjärtattack. I sitt testamente lämnade han familjens gård Harpsund (som hans far Hjalmar hade köpt in) till svenska staten som rekreationsbostad för Sveriges statsminister

En familje- och företagarhistoria i takt med samhällsutvecklingen

Familjen Wicanders företagargärning inleds kort efter det att Sverige fått näringsfrihet (1864) och löper till framgångsåren i folkhemmets 1950-tal. De är företagare och samhällsaktörer i en värld som förändras radikalt, i takt med teknikens, affärernas och samhällets tillväxt. Hur de anpassar sig till nya affärstrender och kundbeteenden, utan att lämna sin kärnverksamhet, blir en spegling av samhällets utveckling under ett av Sveriges mest dynamiska skeenden.

Noterbart är att deras verksamhet, till skillnad från andra samtida exempel. inte bygger på inhemska råvaror – som malmen eller skogen – utan på den importerade korken. Världshandel och omvärldsutveckling blev därmed en grundläggande förutsättning för verksamheten. Den internationella dimensionen fick på så vis en annorlunda men lika central roll i jämförelse med andra svenska världsföretag.

De tre generationerna var aktiva och engagerade arbetsgivare under den tid som såg den svenska modellen på arbetsmarknaden växa fram. Över tid blev de alltmer involverade i bransch- och samhällsföreningar. Under framför allt Hjalmar och Carl August Wicander används familjeförmögenheten till omfattande välgörenhet, som redan nämnda donationer till Nordiska museet och av godset Harpsund till staten.

Forskningsprojektets målsättning

Ovanstående är en sammanfattning av vad vi idag känner till om familjen Wicander. Till stor del bygger denna kunskap på att Carl August, några år innan sin död, publicerade en familjekrönika i tre delar, utgiven på Norstedts förlag. Den första delen skrev han om sin farfar, den andra om sin far och hans bröder, och den tredje om sin egen och kusinernas gärning. Trebandsverket är självklart hjälpt av hans närhet till ämnet – men samtidigt saknar det objektiv distans till familjen och de större skeenden som den verkade i. Böckerna är färgrika vittnesskildringar men av naturliga skäl även glorifierande av den egna gärningen. Talande på många sätt är även frånvaron av kvinnor i hans historieskrivning.

Vi avser att beskriva Wicanders företagargärning i en bok som baseras på ny forskning och nya källmaterial och som har både kronologisk och personlig distans till ämnet. På CfN avser vi därför driva ett forskningsprojekt i tre faser:

1. Kartläggning av källor med koppling till familjen Wicander, såväl deras företagar- som sociala och samhälleliga gärningar.
2. Forskningsinsats med insamlande av källmaterial i svenska arkiv och minnesinstitutioner, vid behov även i utländska.
3. Författande av en genomarbetad företagarbiografi över tre generationer Wicander, i vilken familjens gärning beskrivs och analyseras i relation till landets utveckling

Projektets tre delar är tänkta att löpa över 2023 (fas 1), 2024 (fas 1 och 2) och 2025 (fas 3).

Projektgrupp

Forskningsprojektet genomförs av CfN:s forskningssekretariat, under ledning av docent Anders Houltz och med fil dr Benito Peix Geldart som forskare och författare. Projektansvarig är Anders Sjöman, kommunikations- och uppdragschef på CfN. Till projektet kommer även knytas andra kompetenser inom CfN, som arkivarier, redaktörer och bildsättare.

Referensgrupp

Till projektet knyts en referensgrupp bestående av representanter från CfN:s forskningsråd.

Externt stöd

Projektidén har fötts i samtal med statsministerparet Ulf Kristersson och Birgitta Ed, som kommer att stödja projektet bland annat genom att förmedla kontakter till relevanta kompetenser och källor samt bistå med tillgång till fastigheten Harpsund, i samarbete med förvaltande myndighet.