Hans Rausing, som avled igår 30 augusti, spelade en avgörande roll för världskoncernen Tetra Laval. Under inte mindre än 39 år var denne andre son till grundaren Ruben Rausing, vd för en växande världskoncern. Näringslivshistorikern Ronald Fagerfjäll tecknar ett minnesporträtt om sonen, brodern och fadern Hans Rausing.
Av en slump lärde jag känna Hans Rausing (1926-2019) närmare än många andra journalister. Det började 1975 då jag som portföljbärare och informationsansvarig åt statsrådet Carl Lidbom tillbringade en kväll och natt i paret Rausings villa i Lund. Både Hans Rausing och Carl Lidbom var båda ovanligt gängliga och blyga, något som de nödtorftigt skylde över med påklistrad kaxighet. Jag minns hur jag lyssnade på två makthavare som trivdes riktigt bra tillsammans medan en indisk butler serverade förfriskningar. Hans Rausing hade då varit verkställande direktör för TetraPak i flera decennier men allt ljus riktades mot fadern Ruben, som grundade företaget.
TetraPak var vid den tiden ”tystnadens och myternas företag” men en informationschef införde senare att Affärsvärlden och Veckans affärer skulle få turas om att göra årets enda företagsbesök och intervju. Jag gjorde tillsammans med en kollega vartannat år resan till Schweiz och med tiden fick vi allt mer insyn i företagets ekonomi och liv. Det var våra analyser som fick Forbes att föra upp familjen Rausing bland världens rikaste, något som gjorde att Hans tog illa vid sig. Dottern studerade diskret på Harvard men blev plötsligt känd som den rika arvtagerskan.
I besöken ingick en lång intervju med Hans Rausing som nu hade makten och var en av Europas mest framgångsrika familjeföretagare. Hans storebror Gad, som valt den akademiska banan, var förstås med på ett hörn. Under många timmar med Hans hann man avverka inte bara stort och smått inom Tetra Pak utan också tankar om människans ursprung eller världssvälten.
Forskare talade ofta om ”pappas pojkar”. Vi svenska företagsjournalister visste lite bättre eftersom vi skrev om andra väldigt kapabla arvtagare i sådana dynastier som Wallenberg, Johnson, Persson, Lundberg och Stena Olsson. Grundarmyten var bara lite mer inpyrd i släkten Rausing.
Helt visst var Ruben Rausing en av Europas främsta företagsgrundare i sin generation. Men han hade också en släng av ”grundarsjukan”, att vilja vara den som gjort allt och tänkt ut allt. Kanske berodde det på att Sverige vid den tiden avgudade tekniker men föraktade ”krämare”. Det var uppfinnare man skulle vara. Våra finaste företag kallades för ”snilleföretag”.
Rausing var däremot en lysande krämare från Handelshögskolan som samlade likasinnade något yngre män kring sig med namn som Crafoord, Torudd, Svenby, Brime, Nihlberg, Järund, de flesta namnen nytagna. De speglade ett kommersiellare Sverige på väg upp och ut i världen. Tråkigt nog för medarbetarna blev de utmanövrerade och fick sälja sina minoritetsposter, särskilt med facit på hand.
Förpackning kallades ”the wonder industri”,e tt naturligt nytt område för tryckare som Ruben Rausing som började i den svenska tryckeritrusten SLT. En avgörande orsak till att den snabba tillväxt som kom igång för hans eget första bolag Åkerlund & Rausings var övergången från manuell betjäning i mataffärerna till självbetjäning i snabbköpen. Där blev marknadsföraren Erik Torudd drivande kraft.
Rausing flyttade till Lund med företaget eftersom det inte fanns expansionsutrymme i Malmö där äventyret började. Mjölpåsen blev den första volymprodukten och pappburken Satello, första steget mot mjölkförpackningen Tetrapak, blev nästa. Å&R blev också först att utveckla ett nytt förpackningssystem för djupfrysta livsmedel för Findus.
Rausing funderade länge på mjölkförpackningar efter amerikansk förebild och en nyanställd laboratorieassistent, Erik Wallenberg (ej var släkt med finansfamiljen) kläckte från Satelloburken idén att göra två förseglingar, vinkelrätt mot varandra, så att förpackningen bildade en tetraeder.
Ansökan om patent på denna förpackning lämnades redan 1944 och bolaget TetraPak registrerades 1950.
En annan medarbetare Harry Järund utvecklade en fungerande maskin. Men den viktigaste pusselbiten saknades länge, materialet för mjölkförpackningen. Först 1952 kunde därför en fungerande förpackning presenteras. Varumärket Tetra Pak inregistrerades i 57 länder. Till en början sålde TetraPak produkterna genom licenstagare utomlands. Den första egna produktionsenheten utanför Sverige byggdes i Italien 1963.
En avgörande ny innovation blev den aseptiska förpackningen och 1963 lanserades Tetra Brik den fyrkantiga förpackning, Brik, som till slut skulle göra familjen till miljardärer. Den förpackningen var inte färdig från början och det var först efter upprepade insatser av utvecklaren Åke Gustafson som innovationen blev klar. Då fanns redan installationer i ett 30-tal länder och på något underligt sätt hade TetraPak till och med tagit sig in i in i protektionistiska Japan med helägt dotterbolag.
Den kände professorn Torsten Gårdlund hade gjort en uppmärksammad och närgången biografi över Marcus ”häradshövdingen” Wallenberg. Kunde inte professorn göra ett äreminne om grundaren Rausing också? Jo det kunde han.
Problemet för Ruben Rausing blev att Gårdlund kom över den dagbok som medarbetaren Torudd fört minituöst under pionjäråren vilket gjorde att hans manus blev mer balanserat och verklighetstroget än grundaren tålde. Sönerna lyckades med list få låna även Gårdlunds egen och andra kopia. Man skrev med karbonpappaer på den tiden.
Båda försvann och publiceringen kunde avvärjas, allt enligt Gårdlunds vittnesmål. Nåja, Gårdlund såg till att dagboken kom till användningen i den mest spännande boken om TetraPak, (Peter Andersson och Tommy Larssons ”Tetra: Historien om dynastin Rausing” som kom först 1998).
Snabbväxande företagsprojekt är väldigt kapitalslukande och riskabla, vilket kanske var främsta orsaken till att grundaren ville ha ensam kontroll. Ekonomiskt gick det dåligt år efter år. Familjen Rausing och de andra delägarna hade närmast hamnat på obestånd. Det blev ledningskris och företaget höll på att överge brikprojektet. Man hade också parallellt dragit igång ett nytt storslaget projekt, framtidens förpackning för kolsyrade drycker, den nya läsk- och ölflaskan Rigello. Familjen tvingades sälja aktierna i Åkerlund & Rausing och Östanå Pappersbruk för att finansiera alla satsningar.
Först 1974 kunde därför det stora segertåget kunde börja då Rausingfamiljen såg till att mjölk kunde distribueras även där kylskåp saknades. Då hade grundaren hunnit bli 79 och sonen Hans var 48 år.
Med royalties till utländska bolag kunde familjen bygga upp ett expansionskapital utanför räckhåll för de svenska skattemyndigheterna. Ruben Rausing flyttade utomlands för att skapa vattentäta skott mellan familjens olika bolag. Under hotet från de nya löntagarfonderna flyttade sedan familjen i början av 1980-talet hela kapitalet utomlands genom några bokföringstransaktioner. Seklets största familjeförmögenhet hade undflytt de svenska skattemyndigheterna.
Sverige blev ändå kvar i företagsundret eftersom flera svenska pappersbruk och kemiföretaget Unifos var viktiga leverantörer av mjölkkartong och svensk verkstadsindustri och svenska mejerier deltog i maskinutvecklingen. År 1991 införlivades ett av de större börsföretagen Alfa-Laval i nya Tetra Laval. De delar av företag som leverera till industrikunder kom senare tillbaka till börsen.
Hans Rausing själv klev av äventyret 1995 och brodern Gads släktgren fick köpa ut hans egen i ett läge då en schweizisk bank värderade hela företaget till drygt 80 miljarder kr. Hans skulle därefter leva i 24 år som den kanske mest likvide mångmiljardären i England med många donationer och nya företagsprojekt.
