Reserapport
I Nobels fotspår – i Kaukasus

VISA BILDTEXT
Baku, oktober 2018. (Foto: Vadim Azbel)

För 146 år sedan kom Robert Nobel, storebror till Alfred och son till Immanuel, till Baku för första gången. Oljan som fanns där la grunden till hans välstånd. Tillsammans med sin bror Ludwig byggde han det största oljeföretag som världen dittills hade sett. Vår Vadim Azbel reste nyss till Azerbaijan för att gå i Nobels spår, tillsammans med Bengt Jangfeldt, som skriver på en biografi om familjen Nobel. Här är Vadims reseberättelse.

Efter lång väntan vid bagagebandet dök våra väskor upp där på bandet på Heydar Aliyev Flygplats i Baku, den 13 oktober 2018. Min var till hälften full av presenter och fastnade genast i tullkontrollen. ”Vad har du där?” undrade tjänstemannen. ”Presenter,” sa jag. ”Vadå för presenter?”  ”Arkivpresenter,” svarade jag. Tjänstemannens ansikte slocknade och blev uttråkat. ”Ok, du kan gå,” sa han uppgivet.

För 146 år sedan, år 1872, kom Robert Nobel, äldste son till Immanuel Nobels, fram till Baku, huvudstad i Azerbaijan. Hans resa hade gått via Georgien, dit han rest från Europa på jakt efter valnötsträ. Det Baku han mötte var väsenskilt från den stad som ligger där idag. Den successiva förvandlingen av Baku från en medeltida handelsstad, en av många på sidenvägen till Kina, till dagens Dubai look-a-like, beror på rikedomarna under marken. För det som främst fångade Roberts uppmärksamhet i Baku, och som kom att ligga till grund för hans och hans bröders välstånd, har även skapat stadens och hela regionens välstånd. Jag talar så klart om olja.

På Centrum för Näringslivshistoria har vi rest i bröderna Nobels spår i österled i snart två decennier. De första kontakterna togs runt millennieskiftet, ett knappt decennium efter Sovjetunionens kollaps, när de nybildade republikerna sökte efter västerländska kontakter. Sedan dess har vi gjort flera resor till Azerbaijan för att se de mytomspunna trakterna på den Apsheronska halvön.

Många andra delegationer har också rest dit. Den första boken som dessa resor resulterat i var Brita Åsbrinks ”Ludvig Nobel. Petroleum har en lysande framtid.” Boken satte igång ett större forskningsförberedande samarbetsprojekt mellan Centrum för Näringslivshistoria (CfN) och en rad statliga arkiv i såväl Ryssland och Azerbaijan som i Georgien, ett projekt som bla resulterade i webbsajten www.brothersnobel.se samt en rad konferenser och publikationer. (Bland annat finns mycket att läsa om detta i vår egen tidskrift Företagsminnen, i nummer fem 2011. Ladda ned den som pdf här.)

Läs mer om bröderna Nobel på vår sajt

Naftaproduktionsbolaget Bröderna Nobel – eller Branobel som det kallades – var till och med 1917 Rysslands utan jämförelse största oljeproducerande bolag. Det hade närmast en monopolställning i landet och dess betydelse är svår att överskatta. Såväl svenska, ryska som azerbaijanska forskare har på senare år forskat om företagets historia. Däremot har lite skrivits om människorna bakom verket. Namnet Nobel förknippas idag i första hand med dynamituppfinnaren som gav namn till ett pris. Att hans bröder och deras barn byggde ett industriimperium öster om Östersjön vet man i allmänhet betydligt mindre om. Vår resa till Kaukasus var ett led i satsningen att fylla i de kunskapsluckorna.

Resan var även påkallad av den bok som rysslandsexperten och författaren Bengt Jangfeldt arbetar med just nu, för utgivning på vårt eget förlag, Förlaget Näringslivshistoria.

Det var därför självklart att Bengt var med på resan. Utöver honom var även Tomas Tydén, vice ordförande i Familjeföreningen Nobel, och jag själv med på resan och fick se vindarnas stad växa fram ur smogen under flygplansvingarna. Tre medelålders herrar i jeans och kavaj. På agendan stod besök och möten med arkivchefer, ministrar, klubbordförande, ambassadörer, museichefer, journalister och en och annan lokal historiker i de spännande städerna Baku, Tbilisi och Batumi.

Dagen efter ankomsten till Baku ägnades åt utflykt. Vårt lilla gäng hämtades av den svenske diplomaten Christian Kamill och hans chaufför. Ut for vi för att bese Baku med omnejder. Vi vandrade runt. Insöp auran av de historiska platserna. Stegade längs smala stenlagda gator. Vidrörde husväggarna. Den oljemättade vinden svepte in från Kaspiska havet. Som guide på utflykten hade vi även Per Johansson, målare och egenföretagare, som för 15 år sedan lämnade Sverige med sin fru och bosatte sig Azerbaijan. Under årens lopp har Per lärt sig både azeriska och ryska och skaffat sig en gedigen kunskap om staden Baku och dess historia, en kunskap som han gärna delade med sig av till oss. Han såg till exempel till att vi bekantade oss Icher-Sheher, den äldsta och ursprungliga stadsdelen innanför fästningsmurarna. En liten orientalisk stadspärla, som tagen från sagorna i Tusen och en natts, med krokiga och smala gränder, kantade av småbutiker fyllda av mattor, sadelväskor, schalar, vattenpipor och sötsaker.

På måndagen väntade sedan det första officiella besöket på Republiken Azerbaijans nationalarkiv. Den nya tillförordnade chefen, Asgar Rasulov tog emot i sitt arbetsrum med svensk och azerbaijansk flagga på bordet och sina närmaste medarbetare runtom. Ett gott, mörkrött te serverades i små glas. Samtalet kretsade runt projektet, boken och arkivforskningen. Det visade sig att Asgar Rasulov, förutom att leda det övergripande arkivarbetet, även undervisade parallellt i turkiska och översättarteknik på det statliga universitetet. En beläst man med ett flertal såväl översatta som egna titlar – och som snabbt hitta flera gemensamma nämnare med Bengt. Efter en rundtur i arkivet fick vi i lugn och ro gå genom förteckningarna och beställa fram materialet som vi ägande resten av arbetsdagen åt att studera.

Nästa dag ägnades bla åt genomgång av arkivmaterialet på Film- och Fotoarkivet där rymliga lådor med äldre fotomaterial hållit oss kvar i flera timmar.

Dagen avslutades med besök på Villa Petrolea, det område i Baku som bröderna Nobel byggde upp för sina anställda och sig själva, och som idag både huserar företag och ett Nobelmuseum. I samband med besöket avtäcktes en ny staty av Alfred Nobel, donerad till Nobel Heritage Fund i Baku av en azerisk affärsman verksam i Ryssland. Parallellt pågick där en konstutställning av tavlor gjorda av en annan azerisk konstnär vars specialitet går ut på att med fingrarna skapa målningar i råolja.

Tidigt nästa morgon flög vi till Georgien där vi samma dag togs emot av av vice kulturminister Levan Khartashvili samt andra representanter för Departementet för utbildning, vetenskap, kultur och idrott. Vi presenterade vårt projekt och fick vice ministerns ord om generös hjälp. Han jämförde bokprojektet med en liknande tysk satsning för bevarandet av en tvåhundraårig historia om tyska bosättningar i Kaukasien. Kvällen ägnades åt en rundvandring med en lokal historiker, Emil Avdaliani, som berättade om kända hus och kvarter byggda av bla armeniska oljebaroner i Tbilisi i slutet av 1800- och början av 1900-talen.

Följande dag besökte vi Georgiens nationalarkiv för möte med dess chef, Teona Iashvili. Det georgiska nationalarkivet har ett brett internationellt samarbete och flera pågående bilaterala projekt, som gemensamma arkivutställningar med material från Italien, Frankrike, Tyskland, Schweiz och andra länder. Efter en kort rundtur fick vi besöka arkivet och gå genom ett fantastiskt fotomaterial som tagits fram. Vi fick se flera album med fotografier av Tbilisi-födde Dmitry Yermakov (1846-1916), en militär topograf men också etnograf, orientalist och skicklig fotograf. Det är lite svårt att föreställa sig hur denne man med dåtidens fotografiska utrustning lyckades besöka så många olika platser och ta så många bilder från helt olika miljöer och sammanhang. Yermakov reste dessutom längre än Kaukasus och besökte även Turkiet och Iran. Han avbildade allt från oljekällor i Baku till småbarn i någon avlägsen bergsby. Han dokumenterade och namngav, han berättade och förklarade. Han köpte även andra fotografers bilder som han fastnat för. Och han lämnade efter sig en bildskatt som utgör en av de mest kända fotosamlingarna i Georgien.

Från Nationalarkivet förflyttade vi oss till Nationalmuseet där vi togs emot av dess chef, David Lordkipanidze, som förhörde sig om bokprojektet och lovade att höra efter med de museala arkiven (Georgiens nationalmuseum omfattar cirka femton olika museer av nationellt intresse landet runt). Vi fick också besöka museets egna arkiv och med hjälp av arkivpersonal gå genom fotobilder på temat ”Nobel”. Besöket avslutades med en rundvandring på museet vars utställningar innehåller allt från antika guldsmycken och bruksföremål till medeltida dräkter och ikonmålningar.

Resan från Tbilisi till Batumi tog en hel dag och vi passerade genom halva Georgien från öst till väst. På vägen berättade chauffören om de städer och byar vi åkte förbi inklusive den forna georgiska huvudstaden Kutaisi, som fram till alldeles nyligen hyste dit överflyttade georgiska parlamentet, en satsning i still med utlokaliseringen av statliga myndigheter i Sverige.

Vi också passade på att göra en avstickare till en liten by Bagdadi, födelseorten för den stora ryska poeten, Vladimir Majakovskij, vars biografi sysselsatt Bengt i nästan 40 år. Vår oväntade ankomst till Majakovskijs museum väckte starka känslor. Både föreståndaren och första kuratorn för museet blev överrumplade. De hade inte förväntat sig att få träffa den världsledande Majakovskij-experten i kött och blod. Än mer högtidligt blev det när man fick klart för sig att Thomas var i rakt nedstigande led ett barnbarnsbarn till Ludvig Nobel.

Väl i Batumi väntade besök på den regionala arkivmyndigheten med den administrativa ledningen samt av arkiv- och museipersonal. Efter ett officiellt möte med Maka Ivanshvili och hennes medarbetare ägnade vi oss åt arkivforskning varpå färden gick vidare till det lokala historiska museet samt till Bröderna Nobels Batumi Teknologiska Museum.

Dagen avslutades med ett dopp i Svarta Havet. En välbehövlig avkoppling med tanke på den långa flygningen tillbaka hem morgon därpå.

Denna webbplats använder cookies

Cookies ("kakor") består av små textfiler. Dessa innehåller data som lagras på din enhet. För att kunna placera vissa typer av cookies behöver vi inhämta ditt samtycke. Vi på Centrum för Näringslivshistoria CfN AB, orgnr. 556546-9243 använder oss av följande slags cookies. För att läsa mer om vilka cookies vi använder och lagringstid, klicka här för att komma till vår cookiepolicy.

Hantera dina cookieinställningar

Nödvändiga cookies

Nödvändiga cookies är cookies som måste placeras för att grundläggande funktioner på webbplatsen ska kunna fungera. Grundläggande funktioner är exempelvis cookies som behövs för att du ska kunna använda menyer och navigera på sajten.

Cookies för statistik

För att kunna veta hur du interagerar med webbplatsen placerar vi cookies för att föra statistik. Dessa cookies anonymiserar personuppgifter.

Cookies för annonsmätning

För att kunna erbjuda bättre service och upplevelse placerar vi cookies för att kunna anpassa marknadsföring till dig. Ett annat syfte med denna behandling är att kunna marknadsföra produkter eller tjänster till dig, ge anpassade erbjudanden eller marknadsföra och ge rekommendationer kring nya koncept utifrån vad du har köpt tidigare.

Cookies för personlig annonsmätning

För att kunna visa relevant reklam placerar vi cookies för att anpassa innehållet för dig

Cookies för anpassade annonser

För att visa relevanta och personliga annonser placerar vi cookies för att tillhandahålla unika erbjudanden som är skräddarsydda efter din användardata