Arrangörer var ARAB tillsammans med med ABF och Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap. Inbjudna forskare och företrädare för de fackliga och politiska grenarna av arbetarrörelsen talade om möjligheter och strategier att nå ut med kunskap om arbetarrörelsen historia.
Att arbetarrörelsen kämpar i motvind har knappast undgått någon, med vikande medlemstal i fackförbunden och med en sverigedemokratisk offensiv som till och med gör anspråk på folkhemstanken och dess historia. Som Barbro Budin, tidigare programansvarig på IUL, framhöll är problemet inte nationellt utan internationellt. Hon tog Frankrike som exempel, där Marine Le Pen med framgång lagt beslag på arbetarrörelsens vokabulär och diskurs, men samma sak har hänt i en rad länder – alltmedan fackföreningsrörelserna strider internt och arbetarpartierna går kräftgång.
Ekonom-historikern Maths Isacson menade att svårigheterna med att nå ut med arbetarhistoria idag till stor del handlar om vad som berättas, och hur. Den tidiga arbetarhistorien handlade om kamp och om utveckling, medan de senaste decennierna snarare har handlat om förvaltning, och det sistnämnda är inte lätt att berätta om på ett medryckande sätt. Vi måste trygga arkiven och museerna, menade Isacson, men vi måste också hitta och våga berätta historier – storytelling – som berör och som inte väjer för det som varit svårt och gått fel. Anders Ferbe, ordförande i Jernarbetarnes Verkstadsklubb och tidigare ordförande i IF Metall, var inne på en liknande tankegång: ”Det var enklare att berätta om Ådalen 1931 än om Bjuv 2020” [som drabbades hårt i samband med Findus nedläggning för ett par år sedan]. Skiljelinjerna och konflikterna finns kvar men är inte längre lika tydliga och verkligheten handlar om samförstånd såväl som konflikt.
Klassamhället finns kvar, menade han, men det ser inte ut som det gjorde och historieberättandet måste ta avstamp ifrån dagens situation. Den socialdemokratiska politikern Jesper Eneroth gick ännu längre och menade att socialdemokratin och arbetarrörelsen hyser rädsla för historien. Då Socialdemokraterna utpekade sig själva som ”framtidspartiet” var det för att inte förknippas med något förgånget – men samtidigt passade andra kretsar i samhället på att söka upp historien och göra den till sin.
Kjersti Bosdotter, ordförande i Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap, inledde hela dagen med att säga hur viktigt det är med helheten i historiska förlopp, att ge röst åt alla aktörer som varit med och att skildra konflikter allsidigt. I detta kan man från ett näringslivshistoriskt perspektiv bara instämma: vi behöver historieskrivning som är nyanserad, mångsidig och faktabaserad, inte polariserad. I seminariet på LO fanns inte plats i programmet för diskussion, men det väckte många tankar om ifall förutsättningarna för en sådan mångfacetterad historieskrivning faktiskt håller på att förändras. I så fall är det allvarligt. ”Det är inte bara vinnarna som skriver historien”, för att citera Jesper Eneroth, ”det är de som skriver historien som skriver historien.” Detta gäller arbetarrörelsen, men det gäller lika mycket näringslivet som helhet.
