Tammerfors är onekligen en lämplig inramning för att diskutera industriarvets betydelse i samtiden. ”Finlands Manchester” grundades 1779 för att dra nytta av de forsar som givit staden dess namn. Där vid strömmarna anlade skotten James Finlayson ett bomullsspinneri 1820 som skulle bli Finlands första storindustri. På 1850-talet tog industrialiseringen fart på allvar och längs vattnet etablerades textilfabriker, maskinverkstäder och metallindustrier, skofabriker och pappersbruk. Kring fabrikerna i stadens hjärta växte Tammerfors till en av Finlands största städer – och som industristad den allra största.
Idag domineras fortfarande centrala Tammerfors av välbevarade industribyggnader från olika tidsåldrar, de flesta i rött tegel och med inte mindre än 25 fabriksskorstenar som minner om den industriella storhetstiden. En av fabrikerna, ett pappersbruk som tillhör skogsindustrikoncernen UPM, är fortfarande i drift, men många har under senare decennier återanvänts till kontor, bostäder, kaféer, krogar och småföretag.
Staden värnar sin industri- och arbetarhistoria och i några av de gamla fabriksbyggnaderna finns i dag industrimuseum och arbetslivsmuseum, men också, som en markering av en ny epok i näringslivet, Finlands spel- och gamingmuseum. I det tidigare verkstadsföretaget Tampellas (1861-1990) lokaler, där det förr tillverkades lokomotiv och pappersmaskiner, finns i dag kultur- och museikomplexet Vapriikki. Det var också i denna passande miljö som nätverket Nordic Industrial Heritage Culture in the 2020s anordnade sin workshop.
Programmet hade planerats av Johanna Björkman vid Helsingfors stadsmuseum och Pia Olsson vid Universitetet i Helsingfors, tillsammans med projektledaren Susanna Fellman vid Göteborgs universitet. Den första dagen av workshopen ägnades åt interna presentationer inom forskarnätverket medan dag två var planerad som ett offentligt seminarium.
Fokus under dag ett låg på jämförelser mellan de olika nordiska och baltiska länderna när det gäller bevarandeåtgärder och skyddsformer för industribebyggelse och byggd miljö. Först ut var Eva Dahlström Rittsél vid svenska Riksantikvarieämbetet, följd av Anke Loska och Maria Samudrika Lytomt från norska Riksantikvaren.
Efter dessa svenska och norska redogörelser berättade Anita Anteniske från Industrial Heritage Trust of Latvia om bevarandet av industriarv i Lettland. Hon följdes av Henry Kuningas från Tallinn Urban Planning Department och Estonian Academy of Arts som diskuterade relationen mellan industriarv och fastighetsomvandling i Tallinn. Därefter berättade Marija Dremaite från University of Vilnius dels om industriarvsprojekt och bevarande i Litauen, dels om utvecklingen av internationella samarbeten kring akademiska kurser och forskning om industriarvet i de nordisk-baltiska länderna.
Sist i raden av inblickar i det arbete som pågår i olika länder kom Dag Avango från Luleå tekniska universitet, som presenterade pågående och planerade forskningsprojekt från ett svenskt och internationellt perspektiv.
Sammantaget gav dagen en bild av de skiftande förutsättningar som sätter sin prägel på arbetet i de olika nordisk-baltiska länderna – länder som visserligen delar en stark kulturell gemenskap men samtidigt bär på så skilda historiska erfarenheter.
Workshopens dag två utgjordes av ett välbesökt offentligt seminarium i Vapriikki auditorium, under rubriken Industrial heritage, everyday life and participation. Utgångspunkten var den industriella och ekonomiska omställningen i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet, och dess påverkan på såväl lokalsamhälle som människors liv och försörjning. Vilken roll spelar det traditionella industriarvet i denna omställning, och för människor i dag? Susanna Fellman och Anna Lyyra-Seppänen, chef på Regionmuseet i Pirkanmaa, hälsade deltagarna välkomna och lämnade över till moderatorerna Pia Olsson och Johanna Björkman.
Först bland talarna var Tanja Vahtikari på University of Tampere, som diskuterade frågor om deltagande och delaktighet i kulturarvsprocesser i vid bemärkelse med utgångspunkt från aktuell forskning. Torgeir Rinke Bangstad från The Arctic University of Norway i Tromsø vävde i sitt fördrag samman ekologi och industriarv för att förstå spåren av industriell verksamhet i den antropocena tidsåldern. Tiina Äikäs på University of Oulu berättade i sin presentation om ett insamlings- och forskningsprojekt, där fabriksskorstenar som minner om tidigare verksamhet fått bilda utgångspunkt för minnesberättelser, men som också analyserar skorstenarnas roll som monument i den samtida staden. Teemu Ahola från värdinstitutionen Museum Centre Vapriikki gav en exposé över Tammerfors utveckling som industristad men också över arbetet med att förmedla detta historiska arv i utställningarna på stadens industrimuseum.
Dagens två avslutande föredrag utgick båda från företag och deras historiebruk i samtiden – om än med olika förtecken. I sin presentation diskuterade Anders Houltz på Centrum för Näringslivshistoria hur företag i olika tider förhållit sig till sitt eget historiska arv genom en åtskillnad mellan fordistisk och postfordistisk historiesyn – där den förra representerar en linjär kulturarvsuppfattning och den senare en mer samtidsorienterad.
Pia Olsson på Helsingfors universitet, avslutningsvis, diskuterade samtida corporate storytelling med utgångspunkt från utvalda finska företags historiska websidor. Vad väljer företagen själva att lyfta fram som signifikant i sitt arv – och, omvänt, vad väljer de att exkludera? Tillsammans visade dagens presentationer hur minnesinstitutioner och allmänhet såväl som företag aktivt bidrar till att forma och vidmakthålla det industriella kulturarvet – men deras engagemang bygger på olika premisser och motiv, och de fyller arvet med skiftande innehåll och associationer.
Detta var den andra av de tre workshops som nätverket Nordic Industrial Heritage Culture in the 2020s anordnar. Den första ägde rum i danska Horsens i november 2021 och den tredje och avslutande kommer att gå av stapeln i Göteborg hösten 2022.
Läs mer om CfNs forskningssekretariat
